Coach's Corner

Det här är det sista inlägget om idrottslaget som en grupp. I det förra inlägget skrev jag om lagets eller gruppens olika faser. I det inlägget pekar jag på att både den första och den andra fasen i gruppens utveckling kan innebära påfrestningar för deltagarna bland annat därför att rollfördelningen är osäker i gruppen och att det kan uppstå kamp mellan deltagarna om vilka roller som de skall ha i gruppen. Sådana osäkerhetsmoment och sådana konflikter kan mycket väl innebära (större eller mindre) ”kriser” för lagmedlemmarna och laget som grupp. En grupp som formas kan mycket väl hamna i ett läge som kan likställas med just en kris.

Vad är då en kris? Det lär vara så att tecknet för kris på kinesiska både kan tolkas som ”fara” men också som möjlighet till positiv ”utveckling”.

Vad betyder då detta? Jo att de påfrestningar som ett idrottslag genomgår under sitt bildande kan var en fara och utgöra en belastning som gör att gruppen presterar sämre, det vill säga förlorar fler matcher än vad den ”faktiska” potentialen är. Påfrestningarna kan också leda till att laget som grupp helt enkelt splittras under eller efter säsongen, därför att den mentala belastningen blir för stor eller att man helt enkelt blir osams.

Finns det då några skyddsmekanismer för enskilda spelare eller för lag som hamnar i en krissituation. Jag det finns naturligtvis flera, en sådan skyddsmekanism är att kommunicera, att prata med varandra som jämlika individer. Om alla i laget får tala om hur de ser på de svårigheter och glädjeämnen som laget går igenom har laget större chans att klara av påfrestningar. Att se andra och själv bli sedd och betraktad med respekt för sina åsikter är a och o. Tyvärr är min egen upplevelse att just pojk- och herrlag är ganska dåliga på att tala med varandra. Ibland kan man nästan få intrycket av att vissa i lagen aldrig pratar med varandra mer än med en- och tvåstaviga meningar som ”hej” och ”hej då” och så vidare och att spelarna umgås i små ”klickar” av personer. Om det är så kommer både kommunikation och spelet på planen att ha brister. För det är nämligen så att spelare som inte kommunicerar med varandra utanför planen inte heller spelar bra tillsammans på planen.

Jag har också sett en del mobbing under mina år inom pojk- och herrbasketen. Vad jag har sett av mobbing inom idrotten så har den fungerat som ett sätt att bli av med sina egna tvivel på sig själv och sin egen kapacitet eller att hitta någon att hacka på för att kunna skylla ifrån sig, eller för att hitta någon som definitivt har lägre status än en själv. Denna typ av syndabockssyndrom finns både i små grupper, på arbetsplatser och även i ännu större sammanhang. När man mobbar andra så flyr man från eller ”externaliserar” man problemen som finns i gruppen på någon annan spelare och den får bli gruppens syndabock för lagets tillkortakommanden. Detta är ju naturligtvis förkastligt både ur rent etiska/mänskliga aspekter men också ur sportsligt hänseende. Att trycka ned andra är inte att vare en fullvuxen och balanserad människa, det kan heller aldrig leda till att laget presterar på ett optimalt sätt.

Men externalisering behöver inte ske på ett destruktivt sätt. Det finns mer användbara möjligheter. Det är nämligen så att en viss grad av externalisering faktiskt kan vara en styrka. Men då talar jag inte om att externalisera sina tillkortakommanden på ett sådant sätt att andra får lida för det. Externalisering kan nämligen även handla om att ha en sund förmåga att inte ta på sig skuld eller belasta sig själv för lagets dåliga insatser. Som jag skrivit tidigare finns det helt enkelt något gott i att inte vara för självkritiskt. Ja man kan till och med säga att det är ett av kännetecken för spelare som har god potential att få framgång med sitt basketspelande. Det är nämligen inte särskilt utvecklande eller uppbyggligt för karriären att gå och älta gamla matcher, vad man borde ha gjort, varför man inte kunde sätta ett avgörande skott och så vidare. Sådana grubblerier bryter bara ned det egna självförtroendet.

Det här med externalisering kan jämföras med ett annat fenomen som också är viktigt för att spelare skall utvecklas och det är att de enskilda spelarna liksom laget bör ha brett spann på sin ”zone of confidence”. Med detta menas att inte begränsa sina strävanden till sådana saker som man med säkerhet vet att man kommer att kunna uppnå utan att försöka att nå utanför detta fält, denna zone of confidence. Anledningen till att man skall försöka göra det är att man om man vågar utmana sig själv också får en med optimal utveckling som spelar eller lag och att man blir så bra som man faktiskt kan och inte bara så bra som man är helt säker på att man kan. Jag är säker på att zone of confidence-spannet lätt kan bli för litet för att spelare och lag få en optimal utveckling i kriser då nya grupper bildas.

Med jag nu tagit upp vill jag ha sagt att det bara är när externaliseringen blir för hög som den definitivt inte är bra eftersom den då leder att den enskilda individen (spelaren) att gruppen (laget) vid nederlaget/den uppgift man inte klarar lägger över ansvaret av på andra. Risken är då att spelaren och laget inte lär sig något av den kris som man är mitt uppe i. På så sätt kan krisen får en onödigt lång varaktighet.

Ledarens roll i krisen är viktig. Som ledare gäller det att inte dras med i de flykt- eller dåliga exteraliseringsprocesser som kanske startas i laget. För ledaren gäller det att inte svika gruppen och hemfalla åt ett ledarskap som innebär ”härska och söndra”. Härska och söndra innebär att man som ledare, precis som laget kanske börjar göra, också själv börjar hitta syndabockar och utse ”gunstlingar” det vill säga sådana spelare som man gör till favoriter. Ett sådant agerande från coachens sida riskerar leda till att spelarna blir rädda och att de fjärmas från varandra. Till exempel kan spelarna bli osäkra på var den andre står eller vad den egentligen vill. Det riskerar också leda till att laget börjar externaliserar eller flyr från uppgifterna. Det kan som redan nämnts ske genom att man utser syndabockar. Det kan också ske genom att man börjar tala om vad man skall göra på lördagskvällen istället för att tillsammans fokusera på de grundregler som gäller för det försvarsspel man arbetar med för tillfället.

En ledare skall istället för att ”härska och söndra” försöka få gruppen att fokusera på rätt saker och att gjuta mod och inge själförtroende. Han eller hon skall hålla kursen klar, analysera, utvärdera och modifiera men alltid ha fortsatt förtroende för de enskilda medlemmarna (förutsatt att de följer de uppställda och överenskomna reglerna).

Jag har själv haft ledare som antingen inte förstått eller helt enkelt inte brytt sig om vilken uppgift en ledare egentligen har. De har istället använt sin ledarposition för sina egna syften, för att få förmåner som andra inte får, för att känna makt över andra och så vidare. En ledare bör dock inte göra någon annat än att verka för att gruppen fungerar så bra som möjligt. Allt annat är sekundärt. De är så som en klok vän till mig lite skämtsamt sade att ”om ledaren för att gruppen skall fundera på det bästa sätt måste lägga sig ned och kräla på golvet så skall ledaren göra det”.

När jag gick steg 3 utbildningen för basketcoacher så uppmanades vi läsa en flera 1000 år gammal kinesisk filosofs tankar om hur man är ledare i krig. Trots att det kan tyckas långsökt att jämföra krigsledning med basketcoachande så fanns mycket tänkvärda tankar om ledarskap i den boken. I den boken sades att generalen skall var som en far till sina barn för endast då får man sin trupp att uthärda de vedermödor som krävs för att vinna de bataljer som ligger framför dem. Jag tror att denna tanke går att överföra även till basketen. Då man visar att man gör sitt yttersta för laget och man har det förtroendet som barnet ger sina föräldrar, endast då kan man som ett lag prestera optimalt.

Om alla i laget försöker leva efter de motton som jag kort berört ovan så tror jag det finns goda chanser att den kris som ett lag kan hamna i leder till positiv ”utveckling” istället för något destruktivt ”farligt”.