Laget som arbetsgrupp - begränsningar och möjligheter
Ett idrottslag kan jämföras med andra typer av arbetsgrupper. Det vill säga laget har något som skall utföras (en arbetsuppgift) och i detta bör de ingående delarna (lagmedlemmarna) känna till, vara överens om och utföra sina uppgifter och roller. Att känna till och vara överens om arbetsuppgifter handlar om att alla skall acceptera vad just de skall utföra. Ett basketlags arbetsuppgifter handlar om att spela matcher men också många saker som händer före, efter och emellan matcher. Det kan handla om att någon spelar forward att någon annan är guard, att någon skall tvätta matchstället medan någon annan skall fixa så att alla får skjuts till bortamatchen och så vidare. Att vara överens om roller handlar om att alla accepterar en viss roll i gruppen. Någon eller några tar mer ansvar för att leda laget på planen medan några andra tar ansvar för att de andra känner sig välkomna in i gruppen och att de blir sedda, omtyckta och förstådda när de är med gruppen. De som gör dessa uppgifter är ofta de spelare som har den sociala förmågan som en speciell talang, något som de kanske kombinerar med bra spelförståelse och regelkunnande med mera. Någon brukar vara lagets ”lustigkurre” som livar upp stämningen. Någon kan vara ”analytikerna” som försöker tänka klart när alla andra vill komma igång med något för snabbt och så vidare. Även för dessa uppgifter krävs talanger som är viktiga för individen och laget. Även om alla de bitar som nu nämns (och många fler) finns i ett lag är de ofta helt outtalade och ganska omedvetna för de som ingår i laget, men de finns alltid där ändå. Man kan därför kalla dem för informella sidor av gruppens verksamhet. Det är bara när man står utanför och betraktar som man brukar upptäcka att de existerar och vilka som tar och har vilka roller.
Liksom andra arbetsgrupper finns det också ett socialt samspel inom laget. Trivs medlemmarna med varandra så utför de arbetsuppgiften på ett bra sätt och då är det lättare för alla gemensamt utföra den uppgift man har framför sig. Är trivseln däremot dålig blir arbetsuppgiften nästan alltid dåligt utförd. Det spelar med andra ord ingen roll hur duktiga lagmedlemmarna är på att utföra sin uppgift om de inte trivs med varandra. De kommer ändå att mer eller mindre misslyckas. Däremot behöver det inte vara så att de alltid måste trivas med sin formella ledare, coachen. Jag ingick själv i ett lag som hade sina största framgångar (SM-vinst, vinster mot FC Barcelona med flera storlag i Europacup och Cupvinnarcup och så vidare) under en period då laget faktiskt hade sin coach som mer eller mindre gemensam ”fiende”. Vi var överens om att han betedde sig underligt och att han i största allmänhet var otrevlig mot många spelare, men detta gjorde bara att laget höll ihop ännu tightare än vad vi annars hade gjort. Och eftersom den aktuella coachen var duktig på basket och vi gjorde som han sade när det gällde den biten så presterade vi mycket bra under den perioden. Vi höll samman och spelade bra basket.
Det finns en tendens till att den som en gång fått en roll i en grupp blir kvar i den under hela gruppens livscykel, för alla grupper har en sådan (mer om detta senare). Är jag till exempel ”analytikern” kan det vara svårt för mig att bryta mig loss från den i den grupp jag befinner mig. Det är som om det finns oskrivna regler som dikterar vad alla medlemmarna får och inte får göra. Detta kan vara hämmande för lagmedlemmarnas utveckling och det är därför ofta bra att nya lagmedlemmar kommer in i en grupp eller att lagmedlemmar ibland övergår till andra grupper, för då får de liksom den gruppen de lämnar och kommer till möjlighet att utveckla nya sidor av sig själva, nya talanger. Jag har upplevt även detta. Själv var jag en notorisk ”bänknötare” i Södertäljes lag i basketligan på 1970-talets mitt, tills en av lagets allra viktigaste forwards fick en allvarlig knäskada. Då fanns inget annat val för coachen än att spela mig betydligt mer än tidigare. Detta betydde att jag spelmässigt kom ur rollen som ”bänknötaren” och in i rollen som 5:e-6:e man i laget. Något som gjorde att jag kunde växa som människa och spelare. En förändring i lagets struktur och sammansättning gjorde att jag som individ fick en ny chans, eller på engelska ”Do-Over” när alla möjligheter öppnades igen. Senare i livet har jag varit med om detta flera gånger. Bland annat när jag började studera på högskolan och fick en chans att visa att jag kunde betydligt mer än mina gymnasiebetyg visade.
Vad kan man då lära från detta som jag skrivit om? Jo menar jag, några enkla saker.
Den första lärdomen är att det är viktigt att laget har sina roller och att alla tar ansvar för just den arbetsuppgift som de tilldelas. Slarvar någon eller smiter någon ifrån sitt arbetsansvar blir hela gruppen lidande. Det är som man brukar säga så att ”en kedja inte är starkare än sin svagaste länk”.
Den andra lärdomen är att det är viktigt att alla ser till att de själva men också alla andra (och då handlar det också om alla andra) också trivs i gruppen. För utan trivseln finns det ingen möjlighet att laget skall prestera det som medlemmarna vill (och dessutom blir allt så mycket tråkigare, åtminstone för vissa medlemmar).
Den tredje lärdomen, slutligen, är att även om det oftast kan kännas tryggt för den enskilda individen och för gruppen att de som är lagmedlemmar har sina fasta uppgifter och roller så sker den största utvecklingen och ”vinsten”, både för lagmedlemmarna och laget, när man får och av andra ges chansen att utveckla nya sidor av sig själv, när man får en chans till en ”Do-Over” om man så vill. För mig betydde det skillnaden mellan att betraktas som ”förbrukad” (som någon journalist skrev) till att vara ett framtidslöfte i svensk basket. Och det var ju en stor skillnad, både för mig själv och för de grupper och sammanhang som jag fanns i då, eller hur?
Coach
Vem är egentligen en "Talang"?
Begreppet talang definieras i idrottslära ofta som en blandning av 1) medfödda/inneboende egenskaper (som till exempel den längd som man ärvt) och 2) förvärvade färdigheter som uppnås i den sociala miljön (till exempel hoppspänst som man tränar upp eller kondition som man förbättrar genom träning).
Något som man ofta glömmer är emellertid att begreppet talang innefattar många fler delar än enbart de som är relaterade till de basketmässiga prestationer som vi omedelbart kan se (som hur högt en spelare hoppar eller hur bra skottprocent han eller hon har).
En spelares talang kan delas in fysiska egenskaper (t.ex. styrka, kondition m. m.), motoriska egenskaper (d.v.s. rörelseförmåga och koordination), tekniska egenskaper (d.v.s speltekniska kvaliteter), psykiska egenskaper (t.ex. förmågan att klara av pressade situationer), kognitiva egenskaper (som handlar om tankeförmåga och intelligens) samt social förmåga (t.ex. hur stödet hemifrån ser ut känslomässigt, ekonomiskt o.s.v.)
De fysiska egenskaperna har både med det medfödda (det antropomorfiska) och det som förvärvas genom träning. De motoriska faktorerna har att göra med en spelares förmåga att uföra sådan rörelser som är centrala i den bollsport det rör sig om, med både gott genomförande och god upprepning. Överarmskastet är en sådan rörelse som har betydelse för möjligheten att bli bra i flera olika bollsporter, löpsteget ett annat o.s.v.
Den psykiska förmågan eller de psykiska förmågorna kanske det är mer korrekt att säga är, menar jag, ofta underskattade i idrottssammanhang. Detta kanske därför att de är svårare att "mäta" än de fysiska och för att vi i dagligt tal har svårare att sätta ord på dem. Icke desto mindre är de oerhört viktiga.
Psykiska förmågor som visat sig viktiga för att nå långt är till exempel motivation (viljan att kämpa för sina mål) och förmågan att lära sig nya saker och att anpassa sig till nya kravsituationer. Vidare har jag själv märkt under min tid som basketspelare och tränare att förmågan att kunna tänka positiva tankar och minimera negativt tänkande har stor betydelse. I detta ligger också att inte vara för självkritisk eftersom detta lätt kan leda till att man inte sätter upp så höga mål som man skulle kunna göra eller som är optimala för att man skall få så bra utveckling som möjligt.
Förmågan att kunna tänka positiva tankar och minimera negativt tänkande hänger naturligtvis ihop med den egna självbilden och självkänslan, det vill säga min syn på vem jag själv är som människa. Är jag sådan att jag kan anpassa mig och lära mig och tror jag att jag klarar mig bra i förhållande till de krav som omgivningen ställer. Men också är det så att jag upplever att jag är omtyckt, viktig bra m. m. som människa.
De sociala förmågorna (de som har att göra med sociologiska faktorer som hemmiljö, ekonomi, relationer till andra, skolmiljö, relation till tränare o.s.v) är nog bland de mest underskattade när vi tänker på olika talangers betydelse. I idrottsvärlden är vi instället ofta inriktade på att arbeta med spelares fysiska, motoriska och tekniska kvaliteter. Men tänk dig till exempel att du är caoch för ett basketlag också måste göra valet mellan två spelare. Den ena är mer begåvad speltekniskt sett, men är självcentrerad och splittrar laget genom sina ständiga tankar enbart på sina egna prestationer. Den andra spelaren är något sämre speltekniskt men är istället en person som bidrar till att gruppen håller samman. Är det sjlvklart att coachen skall välja den spelskickligaste? Nej, långt ifrån skulle jag säga. Eftersom basket är en lagsport och utan lagsammanhållningen så är chansen liten att vinna matcher eller trivas bra tillsammans så borde nog valet falla på den något mindre spelskicklige.
Hur är det då med talangerna, är alla lika viktiga? Nej, så är det förmodligen inte. De som är kopplade till just det faktiska utförandet av idrotten (fysisk kapacitet och koordination t.ex.) är nog ändå de viktigaste. Men det finns ju många exempel på att spelare så att säga har kunnat "kompensera" att de inte tillhört de mest framstående när det gäller t.ex. kondition eller styrka. De har helt enkelt kunnat kompensera med just social förmåga (som i exemplet ovan) eller psykisk kapacitet. En spelare som inte tillhör de fysiskt starkaste kan ju nämligen kompensera det med att vara "smart" på planen, att utnyttja finter, att alltid stå på rätt plats o.s.v.
Men det är också så att de talanger personer besitter inte är konstanta. Man utvecklas ju som spelare och människa hela tiden. Den som har svag psykisk förmåga eller dåliga sociala förutsättningar kan ju förbättras avsevärt över tiden, precis som spelare kan förbättra sin kondition.
Det här betyder att det inte är helt lätt att veta vilka spelare som kommer att "gå långt" inom en idrott. Dels måsta alla talanger vägas ihop, dels måste man räkna med att saker förändras, oftast till det bättre men ibland till det sämre.
Det betyder också att man som spelare och människa kanske inte alltid kan "mäta" sig med andra eftersom vi har olika talanger som vi är starka på och dessa talanger inte kan mätas med samma måttstockar.
Till slut är det ju också så att hur mycket man än försöker att mäta och förklara så finns det ju alltid ett antal människor som når framgång "mot alla odds", utan att de har den sammansättning av talanger som kan förväntas leda till framgång. På vetenskapligt språk kallas det "serendipity" när vi upptäcker sådana oväntade saker. Ta till exempel de relativt korta spelare, som Muggsy Bogues (160 cm) eller Spud Webb (165 cm), som tillhörde de allra bästa i NBA. Spud Webb vann bland annat dunktävlingen för NBA en gång, bara det! De var verkligen ovantade vinnare i en sport för långa.
Men det är ju ochså det som är tjusningen med idrotten och livet också för den delen, att man aldrig, aldrig med säkerhet kan veta hur långt man kan komma och att det i slutändan är den egna viljan som fäller det viktigaste avgörandet!
Coach
