Coach's Corner

Ett idrottslag kan jämföras med andra typer av arbetsgrupper. Det vill säga laget har något som skall utföras (en arbetsuppgift) och i detta bör de ingående delarna (lagmedlemmarna) känna till, vara överens om och utföra sina uppgifter och roller. Att känna till och vara överens om arbetsuppgifter handlar om att alla skall acceptera vad just de skall utföra. Ett basketlags arbetsuppgifter handlar om att spela matcher men också många saker som händer före, efter och emellan matcher. Det kan handla om att någon spelar forward att någon annan är guard, att någon skall tvätta matchstället medan någon annan skall fixa så att alla får skjuts till bortamatchen och så vidare. Att vara överens om roller handlar om att alla accepterar en viss roll i gruppen. Någon eller några tar mer ansvar för att leda laget på planen medan några andra tar ansvar för att de andra känner sig välkomna in i gruppen och att de blir sedda, omtyckta och förstådda när de är med gruppen. De som gör dessa uppgifter är ofta de spelare som har den sociala förmågan som en speciell talang, något som de kanske kombinerar med bra spelförståelse och regelkunnande med mera. Någon brukar vara lagets ”lustigkurre” som livar upp stämningen. Någon kan vara ”analytikerna” som försöker tänka klart när alla andra vill komma igång med något för snabbt och så vidare. Även för dessa uppgifter krävs talanger som är viktiga för individen och laget. Även om alla de bitar som nu nämns (och många fler) finns i ett lag är de ofta helt outtalade och ganska omedvetna för de som ingår i laget, men de finns alltid där ändå. Man kan därför kalla dem för informella sidor av gruppens verksamhet. Det är bara när man står utanför och betraktar som man brukar upptäcka att de existerar och vilka som tar och har vilka roller.

Liksom andra arbetsgrupper finns det också ett socialt samspel inom laget. Trivs medlemmarna med varandra så utför de arbetsuppgiften på ett bra sätt och då är det lättare för alla gemensamt utföra den uppgift man har framför sig. Är trivseln däremot dålig blir arbetsuppgiften nästan alltid dåligt utförd. Det spelar med andra ord ingen roll hur duktiga lagmedlemmarna är på att utföra sin uppgift om de inte trivs med varandra. De kommer ändå att mer eller mindre misslyckas. Däremot behöver det inte vara så att de alltid måste trivas med sin formella ledare, coachen. Jag ingick själv i ett lag som hade sina största framgångar (SM-vinst, vinster mot FC Barcelona med flera storlag i Europacup och Cupvinnarcup och så vidare) under en period då laget faktiskt hade sin coach som mer eller mindre gemensam ”fiende”. Vi var överens om att han betedde sig underligt och att han i största allmänhet var otrevlig mot många spelare, men detta gjorde bara att laget höll ihop ännu tightare än vad vi annars hade gjort. Och eftersom den aktuella coachen var duktig på basket och vi gjorde som han sade när det gällde den biten så presterade vi mycket bra under den perioden. Vi höll samman och spelade bra basket.

Det finns en tendens till att den som en gång fått en roll i en grupp blir kvar i den under hela gruppens livscykel, för alla grupper har en sådan (mer om detta senare). Är jag till exempel ”analytikern” kan det vara svårt för mig att bryta mig loss från den i den grupp jag befinner mig. Det är som om det finns oskrivna regler som dikterar vad alla medlemmarna får och inte får göra. Detta kan vara hämmande för lagmedlemmarnas utveckling och det är därför ofta bra att nya lagmedlemmar kommer in i en grupp eller att lagmedlemmar ibland övergår till andra grupper, för då får de liksom den gruppen de lämnar och kommer till möjlighet att utveckla nya sidor av sig själva, nya talanger. Jag har upplevt även detta. Själv var jag en notorisk ”bänknötare” i Södertäljes lag i basketligan på 1970-talets mitt, tills en av lagets allra viktigaste forwards fick en allvarlig knäskada. Då fanns inget annat val för coachen än att spela mig betydligt mer än tidigare. Detta betydde att jag spelmässigt kom ur rollen som ”bänknötaren” och in i rollen som 5:e-6:e man i laget. Något som gjorde att jag kunde växa som människa och spelare. En förändring i lagets struktur och sammansättning gjorde att jag som individ fick en ny chans, eller på engelska ”Do-Over” när alla möjligheter öppnades igen. Senare i livet har jag varit med om detta flera gånger. Bland annat när jag började studera på högskolan och fick en chans att visa att jag kunde betydligt mer än mina gymnasiebetyg visade.

Vad kan man då lära från detta som jag skrivit om? Jo menar jag, några enkla saker.

Den första lärdomen är att det är viktigt att laget har sina roller och att alla tar ansvar för just den arbetsuppgift som de tilldelas. Slarvar någon eller smiter någon ifrån sitt arbetsansvar blir hela gruppen lidande. Det är som man brukar säga så att ”en kedja inte är starkare än sin svagaste länk”.

Den andra lärdomen är att det är viktigt att alla ser till att de själva men också alla andra (och då handlar det också om alla andra) också trivs i gruppen. För utan trivseln finns det ingen möjlighet att laget skall prestera det som medlemmarna vill (och dessutom blir allt så mycket tråkigare, åtminstone för vissa medlemmar).

Den tredje lärdomen, slutligen, är att även om det oftast kan kännas tryggt för den enskilda individen och för gruppen att de som är lagmedlemmar har sina fasta uppgifter och roller så sker den största utvecklingen och ”vinsten”, både för lagmedlemmarna och laget, när man får och av andra ges chansen att utveckla nya sidor av sig själv, när man får en chans till en ”Do-Over” om man så vill. För mig betydde det skillnaden mellan att betraktas som ”förbrukad” (som någon journalist skrev) till att vara ett framtidslöfte i svensk basket. Och det var ju en stor skillnad, både för mig själv och för de grupper och sammanhang som jag fanns i då, eller hur?

Coach