Coach's Corner

Det här är det sista inlägget om idrottslaget som en grupp. I det förra inlägget skrev jag om lagets eller gruppens olika faser. I det inlägget pekar jag på att både den första och den andra fasen i gruppens utveckling kan innebära påfrestningar för deltagarna bland annat därför att rollfördelningen är osäker i gruppen och att det kan uppstå kamp mellan deltagarna om vilka roller som de skall ha i gruppen. Sådana osäkerhetsmoment och sådana konflikter kan mycket väl innebära (större eller mindre) ”kriser” för lagmedlemmarna och laget som grupp. En grupp som formas kan mycket väl hamna i ett läge som kan likställas med just en kris.

Vad är då en kris? Det lär vara så att tecknet för kris på kinesiska både kan tolkas som ”fara” men också som möjlighet till positiv ”utveckling”.

Vad betyder då detta? Jo att de påfrestningar som ett idrottslag genomgår under sitt bildande kan var en fara och utgöra en belastning som gör att gruppen presterar sämre, det vill säga förlorar fler matcher än vad den ”faktiska” potentialen är. Påfrestningarna kan också leda till att laget som grupp helt enkelt splittras under eller efter säsongen, därför att den mentala belastningen blir för stor eller att man helt enkelt blir osams.

Finns det då några skyddsmekanismer för enskilda spelare eller för lag som hamnar i en krissituation. Jag det finns naturligtvis flera, en sådan skyddsmekanism är att kommunicera, att prata med varandra som jämlika individer. Om alla i laget får tala om hur de ser på de svårigheter och glädjeämnen som laget går igenom har laget större chans att klara av påfrestningar. Att se andra och själv bli sedd och betraktad med respekt för sina åsikter är a och o. Tyvärr är min egen upplevelse att just pojk- och herrlag är ganska dåliga på att tala med varandra. Ibland kan man nästan få intrycket av att vissa i lagen aldrig pratar med varandra mer än med en- och tvåstaviga meningar som ”hej” och ”hej då” och så vidare och att spelarna umgås i små ”klickar” av personer. Om det är så kommer både kommunikation och spelet på planen att ha brister. För det är nämligen så att spelare som inte kommunicerar med varandra utanför planen inte heller spelar bra tillsammans på planen.

Jag har också sett en del mobbing under mina år inom pojk- och herrbasketen. Vad jag har sett av mobbing inom idrotten så har den fungerat som ett sätt att bli av med sina egna tvivel på sig själv och sin egen kapacitet eller att hitta någon att hacka på för att kunna skylla ifrån sig, eller för att hitta någon som definitivt har lägre status än en själv. Denna typ av syndabockssyndrom finns både i små grupper, på arbetsplatser och även i ännu större sammanhang. När man mobbar andra så flyr man från eller ”externaliserar” man problemen som finns i gruppen på någon annan spelare och den får bli gruppens syndabock för lagets tillkortakommanden. Detta är ju naturligtvis förkastligt både ur rent etiska/mänskliga aspekter men också ur sportsligt hänseende. Att trycka ned andra är inte att vare en fullvuxen och balanserad människa, det kan heller aldrig leda till att laget presterar på ett optimalt sätt.

Men externalisering behöver inte ske på ett destruktivt sätt. Det finns mer användbara möjligheter. Det är nämligen så att en viss grad av externalisering faktiskt kan vara en styrka. Men då talar jag inte om att externalisera sina tillkortakommanden på ett sådant sätt att andra får lida för det. Externalisering kan nämligen även handla om att ha en sund förmåga att inte ta på sig skuld eller belasta sig själv för lagets dåliga insatser. Som jag skrivit tidigare finns det helt enkelt något gott i att inte vara för självkritiskt. Ja man kan till och med säga att det är ett av kännetecken för spelare som har god potential att få framgång med sitt basketspelande. Det är nämligen inte särskilt utvecklande eller uppbyggligt för karriären att gå och älta gamla matcher, vad man borde ha gjort, varför man inte kunde sätta ett avgörande skott och så vidare. Sådana grubblerier bryter bara ned det egna självförtroendet.

Det här med externalisering kan jämföras med ett annat fenomen som också är viktigt för att spelare skall utvecklas och det är att de enskilda spelarna liksom laget bör ha brett spann på sin ”zone of confidence”. Med detta menas att inte begränsa sina strävanden till sådana saker som man med säkerhet vet att man kommer att kunna uppnå utan att försöka att nå utanför detta fält, denna zone of confidence. Anledningen till att man skall försöka göra det är att man om man vågar utmana sig själv också får en med optimal utveckling som spelar eller lag och att man blir så bra som man faktiskt kan och inte bara så bra som man är helt säker på att man kan. Jag är säker på att zone of confidence-spannet lätt kan bli för litet för att spelare och lag få en optimal utveckling i kriser då nya grupper bildas.

Med jag nu tagit upp vill jag ha sagt att det bara är när externaliseringen blir för hög som den definitivt inte är bra eftersom den då leder att den enskilda individen (spelaren) att gruppen (laget) vid nederlaget/den uppgift man inte klarar lägger över ansvaret av på andra. Risken är då att spelaren och laget inte lär sig något av den kris som man är mitt uppe i. På så sätt kan krisen får en onödigt lång varaktighet.

Ledarens roll i krisen är viktig. Som ledare gäller det att inte dras med i de flykt- eller dåliga exteraliseringsprocesser som kanske startas i laget. För ledaren gäller det att inte svika gruppen och hemfalla åt ett ledarskap som innebär ”härska och söndra”. Härska och söndra innebär att man som ledare, precis som laget kanske börjar göra, också själv börjar hitta syndabockar och utse ”gunstlingar” det vill säga sådana spelare som man gör till favoriter. Ett sådant agerande från coachens sida riskerar leda till att spelarna blir rädda och att de fjärmas från varandra. Till exempel kan spelarna bli osäkra på var den andre står eller vad den egentligen vill. Det riskerar också leda till att laget börjar externaliserar eller flyr från uppgifterna. Det kan som redan nämnts ske genom att man utser syndabockar. Det kan också ske genom att man börjar tala om vad man skall göra på lördagskvällen istället för att tillsammans fokusera på de grundregler som gäller för det försvarsspel man arbetar med för tillfället.

En ledare skall istället för att ”härska och söndra” försöka få gruppen att fokusera på rätt saker och att gjuta mod och inge själförtroende. Han eller hon skall hålla kursen klar, analysera, utvärdera och modifiera men alltid ha fortsatt förtroende för de enskilda medlemmarna (förutsatt att de följer de uppställda och överenskomna reglerna).

Jag har själv haft ledare som antingen inte förstått eller helt enkelt inte brytt sig om vilken uppgift en ledare egentligen har. De har istället använt sin ledarposition för sina egna syften, för att få förmåner som andra inte får, för att känna makt över andra och så vidare. En ledare bör dock inte göra någon annat än att verka för att gruppen fungerar så bra som möjligt. Allt annat är sekundärt. De är så som en klok vän till mig lite skämtsamt sade att ”om ledaren för att gruppen skall fundera på det bästa sätt måste lägga sig ned och kräla på golvet så skall ledaren göra det”.

När jag gick steg 3 utbildningen för basketcoacher så uppmanades vi läsa en flera 1000 år gammal kinesisk filosofs tankar om hur man är ledare i krig. Trots att det kan tyckas långsökt att jämföra krigsledning med basketcoachande så fanns mycket tänkvärda tankar om ledarskap i den boken. I den boken sades att generalen skall var som en far till sina barn för endast då får man sin trupp att uthärda de vedermödor som krävs för att vinna de bataljer som ligger framför dem. Jag tror att denna tanke går att överföra även till basketen. Då man visar att man gör sitt yttersta för laget och man har det förtroendet som barnet ger sina föräldrar, endast då kan man som ett lag prestera optimalt.

Om alla i laget försöker leva efter de motton som jag kort berört ovan så tror jag det finns goda chanser att den kris som ett lag kan hamna i leder till positiv ”utveckling” istället för något destruktivt ”farligt”.

I mitt förra inlägg skrev jag bland annat om de roller som deltagarna kan ha i laget eller arbetsgruppen samt hur viktigt det är att alla känner att de har en roll som är positiv för dem själva men också att man får möjlighet att prova nya roller. I detta inlägg fortsätter jag att utveckla mina tankar kring den arbetsgrupp som laget utgör och kopplar detta till hur det ser ut just nu och hur den kommande säsongen för ecoÖrebro Stars Baskets lag kan bli.

 

Alla arbetsgrupper går igenom olika ”faser”. När gruppen är ny eller ung, det vill säga inte funnits så länge fungerar den på ett sätt när gruppen är mer ”mogen” så att säga befinner den sig i en ny fas och så vidare. Man brukar tala om den tre faserna tillhöra - fasen, rollsökningsfasen, och öppenhetsfasen. De aktuella faserna återkommer sedan i grupper följande på varandra i en oändlig spiral.

 

I tillhöra - fasen råder en viss rollförvirring och osäkerhet. I denna fas har en eller flera medlemmar kommit till som mer eller mindre rubbar de invanda mönster som funnits i gruppen tidigare eller så är det så att hela gruppen faktiskt är nybildad. Fasen präglas av att gruppmedlemmarna funderar över om de vill tillhöra gruppen, vilken roll de kan få, om de kommer att trivas med de andra som är med i gruppen, vilka uppoffringar som kan krävas av dem för att vara med i gruppen och så vidare. I denna fas har inte medlemmarnas roller ännu tydligt mejslats ut utan de är öppna för ”förhandling”. Rollerna har inte så att säga ”cementerats” utan de flesta försöker vara artiga och varandra till lags. För ett basketslags räkning kan detta innebära att olika lagmedlemmar kan testa om de vill och ges möjlighet av övriga att vara den som leder de andra på planen, är ”lustigkurren”, ”analytikern” och så vidare utan att det få några grava konsekvenser.

 

I rollsökningsfasen som sedan följer mäter sig och konfronteras deltagarna med varandra om vilken rollfördelningen skall vara. Lagmedlemmar kan rent praktiskt komma i konflikt med varandra om vem som skall vara den som leder laget på planen och den som så att säga går vinnande ur denna ”strid” är den som på det tydligaste sättet får de andra lagmedlemmarnas, coachens och eventuella viktiga personers förtroende. I denna fas kan man säga att rollerna i laget i någon mån blir fastare. Jag tänker mig här att de roller som är upp tillförhandling också rör spelarnas positioner, deras speltid samt när under matcherna som olika spelare för spela. Rollförhandlingarna gäller alltså även vem som gör vad på planen samt hur mycket eller lite tid som spelarna skall få för att utföra det arbete som de förväntas göra.

 

I öppenhetsfasen har deltagarna i gruppen funnit sina roller och deltagarna kan känna en viss trygghet med dem. Det innebär att energi frigörs för det arbete som skall utföras. För laget innebär detta att sådana saker som att arbeta tillsammans som ett lag i försvar och anfall blir lättare eftersom deltagarna (på gott och på ont kanske man skall tillägga) har accepterat varandras uppgifter, den tid som erhålls för att utföra dem och så vidare.

 

Jag kanske också skall tillägga att coachen också är en del av de förhandlingar och kamper om roller som pågår. Det som står på spel är helt enkelt vilket förtroende som ledare som lagmedlemmarna ger sin coach och hur mycket han eller hon lyckas erövra av detta förtroende. Tyr sig spelarna till coachen som enbart en vad man skulle kunna kalla ”administrativ ledare”, det vill säga som någon som ges förtroendet att ordna skjutsar, tvätta dräkter och så vidare eller ges coachen också förtroendet att lägga upp speltaktiken att genomföra träningsmoment med mera samt att vara en ”moralisk ledare” som ingjuter mod och självförtroende när laget har motgångar. Detta är sådant som är öppet för förhandlig och kamp.

 

Mycket intressant i detta sammanhang är hur lagets informella ledare agerar. Den eller de Informella ledarnas sätt att agera är nämligen avgörande för lagets förtroende för den formella ledaren. Utan de informella ledarna klarar nämligen inte den formella ledaren att genomföra sin uppgift. Stödet måste så att säga hela tiden återskapas i gruppen genom att flera lagmedlemmar tar ansvar för att man tillsammans talar om att den inslagna vägen är den rätta, att man hjälps åt att fokusera gruppens uppmärksamhet, komma ihåg överenskommelser och så vidare. Och det är i detta arbete som de informella ledarna gör avgörande insatser. Men de svetsar också samman gruppen på ett sätt som formella ledare sällan klarar av eftersom det alltid finns ett visst ”glapp” eller avstånd mellan arbetsgruppen och den formella ledaren. Den formella ledaren har därför med viss nödvändighet sin viktigaste uppgift på det arbetsmässigt planet medan de informella ledarna gör de viktigaste insatserna på det sociala planet.

 

Varför har jag då tagit upp detta? Jo därför att jag menar mig kunna se att alla tre lag som denna säsong formats i ecoÖrebro Stars Basket (Division 2, HU 20 och HU18) faktiskt befinner sig i de två första faserna där det ännu (cirka 2 månader efter att lagen formerades och klubbyte skedde) finns en viss förvirring och vad gruppen skall kunna åstadkomma men också en viss ”kamp” om vilken eller vilka roller, speluppgifter, speltider och så vidare de enskilda individerna skall ha. Man får därför räkna med att de arbetsuppgifter som de tre lagen ställs inför inte kan lösas på ett helt optimalt sätt (att spelet fungerar helt friktionsfritt på planen och så vidare). En viss mängd energi går helt enkelt åt till annat än att spela basket. Som enheter kommer lagen att vara betydligt starkare när vi kommit en bit till in i säsongen. Och det känns ganska bra att tänka på att det förmodligen kommer att ske en nivåhöjning senare under säsongen för alla tre lagen. Detta särskilt med tanke på att jag bedömer att lagen redan nu presterar ”rätt okay basket” om jag uttrycker mig så.

 

Sedan får man ju också komma ihåg att spelarna i lagen just nu lär sig en hel del nya saker, nya drills, nya spelsystem och att allt detta skall utföras tillsammans med spelare som delvis är nya för dem och så vidare och att detta också binder upp energi och fokusering. Ur ett pedagogiskt och utvecklingsmässigt perspektiv är det också så att all inlärning och utveckling går stegvis. När stora kliv skall tas i inlärningen eller när utmaningen på annat sätt blir stor (som till exempel vid omförhandlingar av roller) så ställer det extra höga krav på individens förflyttning upp på kunskapstrappan. Hos barn men också vuxna pratar man till exempel om att utmaningar ibland leder till att individen eller gruppen stannar på ”platåer” eller till ock med tillfälligtvis går tillbaka (på vetenskapligt språk ”regredierar”) för att senare komma tillbaka på en ”högre nivå” av kunnande /kompetens /färdigheter.

 

Ser vi på framtiden i detta perspektiv, att våra lag just nu både går genom de första faserna i hur en grupp formas men också att mycket nytt just nu lärs in, så är det nog rimligt att anta att lagen har en hel del energi uppbunden i annat än just att fungera optimalt som basketlag. Men det nu sagda kan ju därmed också innebär att säsongen längre fram basketmässigt kan bli riktigt intressant!

 

Coach

Ett idrottslag kan jämföras med andra typer av arbetsgrupper. Det vill säga laget har något som skall utföras (en arbetsuppgift) och i detta bör de ingående delarna (lagmedlemmarna) känna till, vara överens om och utföra sina uppgifter och roller. Att känna till och vara överens om arbetsuppgifter handlar om att alla skall acceptera vad just de skall utföra. Ett basketlags arbetsuppgifter handlar om att spela matcher men också många saker som händer före, efter och emellan matcher. Det kan handla om att någon spelar forward att någon annan är guard, att någon skall tvätta matchstället medan någon annan skall fixa så att alla får skjuts till bortamatchen och så vidare. Att vara överens om roller handlar om att alla accepterar en viss roll i gruppen. Någon eller några tar mer ansvar för att leda laget på planen medan några andra tar ansvar för att de andra känner sig välkomna in i gruppen och att de blir sedda, omtyckta och förstådda när de är med gruppen. De som gör dessa uppgifter är ofta de spelare som har den sociala förmågan som en speciell talang, något som de kanske kombinerar med bra spelförståelse och regelkunnande med mera. Någon brukar vara lagets ”lustigkurre” som livar upp stämningen. Någon kan vara ”analytikerna” som försöker tänka klart när alla andra vill komma igång med något för snabbt och så vidare. Även för dessa uppgifter krävs talanger som är viktiga för individen och laget. Även om alla de bitar som nu nämns (och många fler) finns i ett lag är de ofta helt outtalade och ganska omedvetna för de som ingår i laget, men de finns alltid där ändå. Man kan därför kalla dem för informella sidor av gruppens verksamhet. Det är bara när man står utanför och betraktar som man brukar upptäcka att de existerar och vilka som tar och har vilka roller.

Liksom andra arbetsgrupper finns det också ett socialt samspel inom laget. Trivs medlemmarna med varandra så utför de arbetsuppgiften på ett bra sätt och då är det lättare för alla gemensamt utföra den uppgift man har framför sig. Är trivseln däremot dålig blir arbetsuppgiften nästan alltid dåligt utförd. Det spelar med andra ord ingen roll hur duktiga lagmedlemmarna är på att utföra sin uppgift om de inte trivs med varandra. De kommer ändå att mer eller mindre misslyckas. Däremot behöver det inte vara så att de alltid måste trivas med sin formella ledare, coachen. Jag ingick själv i ett lag som hade sina största framgångar (SM-vinst, vinster mot FC Barcelona med flera storlag i Europacup och Cupvinnarcup och så vidare) under en period då laget faktiskt hade sin coach som mer eller mindre gemensam ”fiende”. Vi var överens om att han betedde sig underligt och att han i största allmänhet var otrevlig mot många spelare, men detta gjorde bara att laget höll ihop ännu tightare än vad vi annars hade gjort. Och eftersom den aktuella coachen var duktig på basket och vi gjorde som han sade när det gällde den biten så presterade vi mycket bra under den perioden. Vi höll samman och spelade bra basket.

Det finns en tendens till att den som en gång fått en roll i en grupp blir kvar i den under hela gruppens livscykel, för alla grupper har en sådan (mer om detta senare). Är jag till exempel ”analytikern” kan det vara svårt för mig att bryta mig loss från den i den grupp jag befinner mig. Det är som om det finns oskrivna regler som dikterar vad alla medlemmarna får och inte får göra. Detta kan vara hämmande för lagmedlemmarnas utveckling och det är därför ofta bra att nya lagmedlemmar kommer in i en grupp eller att lagmedlemmar ibland övergår till andra grupper, för då får de liksom den gruppen de lämnar och kommer till möjlighet att utveckla nya sidor av sig själva, nya talanger. Jag har upplevt även detta. Själv var jag en notorisk ”bänknötare” i Södertäljes lag i basketligan på 1970-talets mitt, tills en av lagets allra viktigaste forwards fick en allvarlig knäskada. Då fanns inget annat val för coachen än att spela mig betydligt mer än tidigare. Detta betydde att jag spelmässigt kom ur rollen som ”bänknötaren” och in i rollen som 5:e-6:e man i laget. Något som gjorde att jag kunde växa som människa och spelare. En förändring i lagets struktur och sammansättning gjorde att jag som individ fick en ny chans, eller på engelska ”Do-Over” när alla möjligheter öppnades igen. Senare i livet har jag varit med om detta flera gånger. Bland annat när jag började studera på högskolan och fick en chans att visa att jag kunde betydligt mer än mina gymnasiebetyg visade.

Vad kan man då lära från detta som jag skrivit om? Jo menar jag, några enkla saker.

Den första lärdomen är att det är viktigt att laget har sina roller och att alla tar ansvar för just den arbetsuppgift som de tilldelas. Slarvar någon eller smiter någon ifrån sitt arbetsansvar blir hela gruppen lidande. Det är som man brukar säga så att ”en kedja inte är starkare än sin svagaste länk”.

Den andra lärdomen är att det är viktigt att alla ser till att de själva men också alla andra (och då handlar det också om alla andra) också trivs i gruppen. För utan trivseln finns det ingen möjlighet att laget skall prestera det som medlemmarna vill (och dessutom blir allt så mycket tråkigare, åtminstone för vissa medlemmar).

Den tredje lärdomen, slutligen, är att även om det oftast kan kännas tryggt för den enskilda individen och för gruppen att de som är lagmedlemmar har sina fasta uppgifter och roller så sker den största utvecklingen och ”vinsten”, både för lagmedlemmarna och laget, när man får och av andra ges chansen att utveckla nya sidor av sig själv, när man får en chans till en ”Do-Over” om man så vill. För mig betydde det skillnaden mellan att betraktas som ”förbrukad” (som någon journalist skrev) till att vara ett framtidslöfte i svensk basket. Och det var ju en stor skillnad, både för mig själv och för de grupper och sammanhang som jag fanns i då, eller hur?

 

Coach

Begreppet talang används inom idrotten ofta som en beteckning för någon som lyckas åstadkomma något utöver det vanliga. I basket uppmärksammas till exempel ofta en konkret idrottslig prestation, som en dunk eller liknande.  Men vad är "talang" egentligen?

Begreppet talang definieras i idrottslära ofta som en blandning av 1) medfödda/inneboende egenskaper (som till exempel den längd som man ärvt) och 2) förvärvade färdigheter som uppnås i den sociala miljön (till exempel hoppspänst som man tränar upp eller kondition som man förbättrar genom träning).

Något som man ofta glömmer är emellertid att begreppet talang innefattar många fler delar än enbart de som är relaterade till de basketmässiga prestationer som vi omedelbart kan se (som hur högt en spelare hoppar eller hur bra skottprocent han eller hon har).

En spelares talang kan delas in fysiska egenskaper (t.ex. styrka, kondition m. m.), motoriska egenskaper (d.v.s. rörelseförmåga och koordination), tekniska egenskaper (d.v.s speltekniska kvaliteter), psykiska egenskaper (t.ex. förmågan att klara av pressade situationer), kognitiva egenskaper (som handlar om tankeförmåga och intelligens) samt social förmåga (t.ex. hur stödet hemifrån ser ut känslomässigt, ekonomiskt o.s.v.)

De fysiska egenskaperna har både med det medfödda (det antropomorfiska) och det som förvärvas genom träning. De motoriska faktorerna har att göra med en spelares förmåga att uföra sådan rörelser som är centrala i den bollsport det rör sig om, med både gott genomförande och god upprepning. Överarmskastet är en sådan rörelse som har betydelse för möjligheten att bli bra i flera olika bollsporter, löpsteget ett annat o.s.v.    

Den psykiska förmågan eller de psykiska förmågorna kanske det är mer korrekt att säga är, menar jag, ofta underskattade i idrottssammanhang. Detta kanske därför att de är svårare att "mäta" än de fysiska och för att vi i dagligt tal har svårare att sätta ord på dem. Icke desto mindre är de oerhört viktiga.
Psykiska förmågor som visat sig viktiga för att nå långt är till exempel motivation (viljan att kämpa för sina mål) och förmågan att lära sig nya saker och att anpassa sig till nya kravsituationer. Vidare har jag själv märkt under min tid som basketspelare och tränare att förmågan att kunna tänka positiva tankar och minimera negativt tänkande har stor betydelse. I detta ligger också att inte vara för självkritisk eftersom detta lätt kan leda till att man inte sätter upp så höga mål som man skulle kunna göra eller som är optimala för att man skall få så bra utveckling som möjligt.

Förmågan att kunna tänka positiva tankar och minimera negativt tänkande  hänger naturligtvis ihop med den egna självbilden och självkänslan, det vill säga min syn på vem jag själv är som människa. Är jag sådan att jag kan anpassa mig och lära mig och tror jag att jag klarar mig bra i förhållande till de krav som omgivningen ställer. Men också är det så att jag upplever att jag är omtyckt, viktig bra m. m. som människa.  

De sociala förmågorna (de som har att göra med sociologiska faktorer som hemmiljö, ekonomi, relationer till andra, skolmiljö, relation till tränare o.s.v) är nog bland de mest underskattade när vi tänker på olika talangers betydelse. I idrottsvärlden är vi instället ofta inriktade på att arbeta med spelares fysiska, motoriska och tekniska kvaliteter. Men tänk dig till exempel att du är caoch för ett basketlag också  måste göra valet mellan två spelare. Den ena är mer begåvad speltekniskt sett, men är självcentrerad och splittrar laget genom sina ständiga tankar enbart på sina egna prestationer. Den andra spelaren är något sämre speltekniskt men är istället en person som bidrar till att gruppen håller samman. Är det sjlvklart att coachen skall välja den spelskickligaste? Nej, långt ifrån skulle jag säga. Eftersom basket är en lagsport och utan lagsammanhållningen så är chansen liten att vinna matcher eller trivas bra tillsammans så borde nog valet falla på den något mindre spelskicklige.

Hur är det då med talangerna, är alla lika viktiga? Nej, så är det förmodligen inte. De som är kopplade till just det faktiska utförandet av idrotten (fysisk kapacitet och koordination t.ex.) är nog ändå de viktigaste. Men det finns ju många exempel på att spelare så att säga har kunnat "kompensera" att de inte tillhört de mest framstående när det gäller t.ex. kondition eller styrka. De har helt enkelt kunnat kompensera med just social förmåga (som i exemplet ovan) eller psykisk kapacitet. En spelare som inte tillhör de fysiskt starkaste kan ju nämligen kompensera det med att vara "smart" på planen, att utnyttja finter, att alltid stå på rätt plats o.s.v.

Men det är också så att de talanger personer besitter inte är konstanta. Man utvecklas ju som spelare och människa hela tiden. Den som har svag psykisk förmåga eller dåliga sociala förutsättningar kan ju förbättras avsevärt över tiden, precis som spelare kan förbättra sin kondition.

Det här betyder  att det inte är helt lätt att veta vilka spelare som kommer att "gå långt" inom en idrott. Dels måsta alla talanger vägas ihop, dels måste man räkna med att saker förändras, oftast till det bättre men ibland till det sämre.

Det betyder också att man som spelare och människa kanske inte alltid kan "mäta" sig med andra eftersom vi har olika talanger som vi är starka på och dessa talanger inte kan mätas med samma måttstockar.

Till slut är det ju också så att hur mycket man än försöker att mäta och förklara så finns det ju alltid ett antal människor som når framgång "mot alla odds", utan att de har den sammansättning av talanger som kan förväntas leda till framgång. På vetenskapligt språk kallas det "serendipity" när vi upptäcker sådana oväntade saker. Ta till exempel de relativt korta spelare, som Muggsy Bogues (160 cm) eller Spud Webb (165 cm), som tillhörde de allra bästa i NBA. Spud Webb vann bland annat dunktävlingen för NBA en gång, bara det! De var verkligen ovantade vinnare i en sport för långa.

Men det är ju ochså det som är tjusningen med idrotten och livet också för den delen, att man aldrig, aldrig med säkerhet kan veta hur långt man kan komma och att det i slutändan är den egna viljan som fäller det viktigaste avgörandet!    


Coach